Allt känna mycket lättare när man har ögonen slutna.
Att man kan få så bra kontakt med någon efter en sådan kort tid, det är helt otroligt. Jag är van vid att alltid ha någon att prata med om allt. Men helt plötsligt försvann det, jag började hålla allt inom mig och har jätte svårt för att prata med personer som jag verkligen gillar i min närhet. Jag förutser alltid det dåliga före det som är bra. Jag kan föreställa mig hur allt kommer att bli och jag kan ge upp hoppet när jag känner att allt kommer få åt helvete. Men idag fick jag bevisat att jag inte ska ge upp. För när jag tror att personer ger upp om mig eller ej bryr sig då kanske de i själva verket tänker på mig och vill hjälpa mig. Men i en sådan situation förutser jag ALLTID det värsta. Jag tror alltid att jag gjort något fel eller klantat till det rejält. Men helt plötsligt inser jag att mina tankar är skit, att personerna visst bryr sig och vill hjälpa mig. Men efter allt jag gått igenom från det att jag började 7an så har jag dem negativa tankarna, dem jobbiga tankarna och ser allt från den mörka sidan. Jag ser aldrig ljuset, jag letar alltid efter det mörka. Jag önskar att allt kommer att ordna sig snart för jag börjar bli rejält trött på att må såhär. Jag vet vilka som verkligen finns där för mig och vilka som bara säger att dem finns där. Men när man väl är i denna jobbiga sits då märker man vilka man har nära. Det känner man i hjärtat. Och det är hjärtat man ska följa. Så varför gör jag då inte det? För att jag är feg.
