emandersson

Att man kan få så bra kontakt med någon efter en sådan kort tid, det är helt otroligt. Jag är van vid att alltid ha någon att prata med om allt. Men helt plötsligt försvann det, jag började hålla allt inom mig och har jätte svårt för att prata med personer som jag verkligen gillar i min närhet. Jag förutser alltid det dåliga före det som är bra. Jag kan föreställa mig hur allt kommer att bli och jag kan ge upp hoppet när jag känner att allt kommer få åt helvete. Men idag fick jag bevisat att jag inte ska ge upp. För när jag tror att personer ger upp om mig eller ej bryr sig då kanske de i själva verket tänker på mig och vill hjälpa mig. Men i en sådan situation förutser jag ALLTID det värsta. Jag tror alltid att jag gjort något fel eller klantat till det rejält. Men helt plötsligt inser jag att mina tankar är skit, att personerna visst bryr sig och vill hjälpa mig. Men efter allt jag gått igenom från det att jag började 7an så har jag dem negativa tankarna, dem jobbiga tankarna och ser allt från den mörka sidan. Jag ser aldrig ljuset, jag letar alltid efter det mörka. Jag önskar att allt kommer att ordna sig snart för jag börjar bli rejält trött på att må såhär. Jag vet vilka som verkligen finns där för mig och vilka som bara säger att dem finns där. Men när man väl är i denna jobbiga sits då märker man vilka man har nära. Det känner man i hjärtat. Och det är hjärtat man ska följa. Så varför gör jag då inte det? För att jag är feg.

Jag har ett stort sår inom mig. Jag har blivit så nedtryckt och illa behandlad under min skolgång. Det har alltid varit något som förstört mig. Vuxna eller unga.

Jag förstår inte hur man som person kan göra någon så illa utan att personerna vet om det. Jag märkte inte vad som hände under tiden då det verkligen hände. Det är nu i efterhand som jag ser vad jag varit med om.
Personerna som gjort mig illa kanske gjorde det med mening, det kan ju inte jag svara på. Men jag hoppas verkligen inre dem gjorde det. För hur kan man vilja göra en annan person så illa psykiskt?

Såret inom mig läkte rätt bra. Men sen rivs det upp då jag blir påmind genom olika saker. Det kan vara en doft, en röst eller något liknande.

Jag tyckte att allt var så bra och jag bar verkligen lycklig. Jag har börjat plugga , masserar, jobbar, njuter av livet och allt var så bra. Men helt plötsligt slår det emot mig. Jag vill inte komma tillbaka till detta helvetet.

Jag har ont i magen konstant, det känns som om hjärtat får sönder när som och min kropp skjuter ifrån maten jag äter.
Jag kan inte träna för jag är antingen alltid sjuk, trötte eller helt orkeslös.
Tårarna rinner som aldrig förr.

Minnena plågar mig från min skolgång. I 9 år blev jag illa behandlad av klasskamrater och lärare. Av personer jag inte ens kände och personer som jag trodde var mina närmsta vänner.

Jag bestämde mig för att inte ta någon mer skit, inte låta någon trycka ner mig. Men varje gång någon försöker så får jag tillbaka alla minnen. Allt som hänt.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dem tre sista åren under min skolgång, alltså gymnasiet.

Jag ska vara ärlig.
Jag bryr mig inte ett skit om någon tar illa upp av detta inlägget.
Jag trodde gymnasietiden skulle bli så bra. Första året var super. Andra helt okej men sista.. Jag har aldrig mått så dåligt som då. Jag ville avsluta mitt liv för många gånger.

Jag är bra på att spela glad och att allt är bra, det är jag grym på! Jag gjorde det i minst 3 år av min skoltid. Men nu kommer jag ut med det. JAG MÅDDE SKIT.

Såret inom mig kommer nog aldrig läka helt. För det är alltid något som river upp det.

Punkt slut.

Om man bara kunde radera minnen..

Ja, jag har hjärtat fullt av stygn.
Jag gjorde något jag fick ånga.

Så ja, jag har hjärtat fullt av stygn. Jag får gömma mina känslor.









Men jag slutar inte hoppas och jag slutar inte försöka. Jag lever mitt liv, med mitt sårade hjärta. Men jag ger aldrig upp.

För det sista som lämnar dig är hoppet!