Ja, som ni ser på min rubrik har jag ett jobb som man aldrig är ledig från.
Och nej, jag menar inte skolan.
Jobbet som jag pratar om är
jobbet jag har med mig själv.Och jag tror äntligen jag kan
börja ta lite ledigt nu.Jag har länge haft en väldigt dålig självkänsla och ett riktigt dåligt självförtroende. Jag har mått riktigt kasst, jag har sökt hjälp på olika sätt. Och äntligen har det nog börjat bli
bättre. Jag har fortfarande problem med självkänslan och med självförtroendet, men jag kämpar på så att det ska bli ännu bättre!
Alla har vi våra dåliga dagar, det nekar jag inte, men jag har haft så fruktansvärt många dåliga dagar dom senaste åren. Jag har haft tankar som
"Vad gör jag här?" "Duger jag?" "Tycker folk om mig för den jag är?" "Måste jag ändra på mig?" Och en massa fler frågor som cirkulerat i mitt huvud. Jag har frågorna kvar, men dom ligger långt bak.
Det är ett ständigt jobb och det är jätte jobbigt att jobba med sig själv.
Men man förtjänar att må bra, eller hur? Så en dag tänkte jag
"Varför ska jag må såhär när den personen är glad och skrattar?" Då kände jag att jag var tvungen att försöka få hjälp.
Jag hade mailkontakt med en gamal lärare till mig, hon hjälpte mig jätte mycket. Bland annat att söka hjälp hos kuratorn. Jag sökte då hjälp hos kuratorn i skolan, och gick där några gånger. Gjorde då ett depressionstest, det visade att jag hade en lätt depression. Jag tyckte inte om att gå till kuratorn så jag slutade att gå dit. Jag fick då kontakt med min handledare från min praktik i tvåan (förra året), hon hjälper mig mycket. Stöttar mig och bara finns där när jag vill skriva av mig (vi har mailkontakt).
Jag har även träffat henne någon gång och bara pratat, skönt att prata med någon man känner lite halvt, men endå inte känner hur bra som helst.
Hon fick mig att berätta för mina föräldrar, och det är en sak jag ibland ångrar, men det är också en sak som jag är stolt över att jag gjort, det är också skönt att dom vet hur jag mår.
Jag går nu hos en homoepat och pratar. Går även hos en coach och får hjälp.
Allt detta för att jag ska må bra. Jag tycker det är jätte jobbigt att prata om detta som jag precis skrivit.
Det är lättare att skriva, och jag har lättare att få fram det jag vill få sagt genom att skriva.
För tillfället mår jag bra. Men så fort det blir det minsta lilla jobbigt någonstans så blir allt nattsvart och jag fastnar där.
Jag har nog inte riktigt förstått hur länge jag mått dåligt förrens nu. Jag har alltid haft det jobbigt i skolan med koncentrationen, med att läsa, med stavningen och särskilt med matten och engelskan.
Det gjorde att jag inte orkade lägga ner tid på skolarbete i grundskolan.
Jag gav upp hoppet.
Jag har haft det svårt med den sociala biten i grundskolan, i låg- och mellanstadiet var jag så stökig och var med i alla bråk. I högstadiet var jag den tysta tjejen som höll allt inom sig. Jag visste ingenting då. Jag visste inte vad som var bra med mig, jag visste knappt vem jag själv var.
När jag kom upp till gymnasiet hade jag bestämmt mig för att börja om, helt från början. Starta ett nytt kapitel i mitt liv, det bästa kapitlet.
Och det är ju det bästa kapitlet.
Jag vågade söka hjälp på olika sätt , jag vågade berätta för min familj och släkt.
Under detta kapitlet träffade jag också underbara, underbara vänner!! Mina älskade vänner som jag älskar så mycket.Nu har ni fått höra om mitt liv och om mitt ständiga arbete med mig sjäv.
Var inte rädd för att söka hjälp och våga öppna dig.
Det är det bästa jag gjort.
Förlora aldrig hoppet.
